Hela texten från Hufvudstadsbladet den 12 maj 2021

 

Helsingforsjuden som festade med Hitlertysklands soldater

 

FREDRIK SONCK
12.5.2021 13:13 UPPDATERAD 12.5.2021 13:48 PREMIUM

   

Inte ens för sina egna barn berättade Jack Salomon Kotschack sanningen om sin flykt från fortsättningskriget. – Min far tog sig alltid fram, men han var en fånge i sin egen berättelse, säger sonen Jan.

Berättelsen om Jack S. Kotschack, född 1915 i den judiska församlingen i Helsingfors, kunde ta sin början på flera ställen.

Vi kunde börja på tennisklubben i Westend 1939, då styrelsen beslutar att utesluta alla judiska spelare, däribland den 24-åriga Jack Kotschack, rankad femma i Finland.

Men lika gärna kunde vi börja tio månader tidigare, en sensommarkväll 1938 då "lagerföreståndaren Salomon Kotschack", som han kallas i Hufvudstadsbladet, vållar två fotgängares död på Drumsövägen då han kommer farande med sin Ford, "av sporttyp". En indignerad ledare följer upp.

Och förstås kunde vi börja 1961 ombord på m/s Bon Jour, som från internationellt vatten sänder piratradio över Mellansverige, retar gallfeber på det socialdemokratiska etablissemanget och gör radiochefen Jack Kotschack till rikskändis.

Men just den här gången ter det sig lämpligt att börja berättelsen i Salla i nordöstra Finland, där vi hittar Jack S. Kotschack i början av juni 1944.

Världskriget rasar och vid det här laget har lyckan vänt för Nazityskland och dess de facto-allierade Finland. Alldeles snart ska allierade trupper landstiga i Normandie. Inom någon vecka inleder Sovjetunionen sin storoffensiv på Karelska näset.

Ändå är humöret gott. De tyska förband som är stationerade i Salla har god förplägnad: tobak och starksprit ingår i rikliga mått i ransonerna och till skillnad från de finländska vapenbröderna har tyskarna rätt att köpa trestjärnig Martellkonjak till ett ytterst fördelaktigt pris.

Jack S. Kotschack är inte den som spottar i glaset, och på grund av sina goda språkkunskaper har han också mycket kontakt med tyskarna, så jude han är. Vid just det här tillfället är förbindelserna rentav intima.

Det finns en serie bilder från soldatfesten i Salla, och den vittnar om ett formligt kramkalas, vilket är anmärkningsvärt inte bara för att en jude deltar utan också för att homofobin är stark i militära sammanhang på den här tiden.

Ändå har alltså Unteroffizier Klimann lirkat ner sig i famnen på sergeant Kotschack. På ett fotografi sitter de längst ut till vänster och håller armarna om varandra.

"Inga problem med soldaterna"

Jack Salomon Kotschack gick ur tiden 1988. Han var långt ifrån den enda finländska jude som deltog i krigen mot Sovjetunionen, men förmodligen en vars öden och äventyr innan, under och efter kriget hör till de mest dramatiska.

Bilderna från Salla befinner sig i dag i Jacks sons ägo. Jan Kotschack har i vår gett ut en bok som fokuserar på faderns krigserfarenheter. Det är ett skrivprojekt som bjudit på många överraskningar.

Författaren Jan Kotschack vid kanten av Strömsholms kanal i Kolbäck nära Västerås, där han bor. BILD: PRIVAT

Titeln Salomons hemligheter är välfunnen: här har vi att göra med en både pratsam och hemlighetsfull man. I sonens gestaltning går det inte att se någon hjältegloria kring honom, men fram träder bilden av en försigkommen person, med ett enormt självförtroende och en sällsynt förmåga att ta sig fram precis överallt, vilket bilderna från de tyska logementen i Salla visar.

– Han sade själv att han aldrig hade några problem med de tyska soldaterna. De var vanliga killar som han själv. Däremot fanns det tyskt befäl som han menade var riktiga nazister och som förstås förstod att han var jude, berättar Jan Kotschack på videolänk från Kolbäck utanför Västerås där han bor.

Under coronapandemin har han "hållit sig sysselsatt" med att gräva i sin fars förflutna, vilket visat sig vara ett krävande arbete också för en professionell journalist som Jan.

– Han var den sämsta arkivarie du kan tänka dig. Han hade inget intresse av att samla på sig papper.

Bilderna från kriget hör ändå till de dokument Jack Kotschack sparade. Bland de andra fåtaliga skatterna fanns en serie bilder från Mannerheims besök i synagogan på självständighetsdagen 1944.

– Han talade alltid om att Mannerheim inte bara hade räddat landet utan också judarna.

 

PROFIL

Jan Kotschack

Född: 1952 som son till Jack S. Kotschack och Ingeborg Håkansson.

Bor: i närheten av Västerås

Aktuell: med Boken Salomons hemligheter. Jakten på en judisk desertör, utgiven på eget förlag.

Övrigt: Är i grunden journalist och har tidigare även gett ut en bok om tennis och en om rock. Boken Stick i väg, Jack! från 2009 handlar också fadern om Jack S. Kotschack, men fokuserar på hans roll som frontfigur för piratradiostationen Radio Nord.

Om framtiden: Ska kanske skriva mer om Jack men behöver få ut hemligstämplade papper från Säpo: "Det är min sista strid. Antingen skyddar de höga politiker eller så har det att göra med Sverige och relationer till en främmande makt som ligger västerut. ... Men då får de sjuttsingen säga det till mig. Det senaste beskedet är att om de lämnade ut de här pappren 'skulle det skada säkerhetspolisens arbetsmetoder och terrorbekämpning'."

Deserterade

I brist på dagböcker, brev och andra källor från Jack Kotschacks egen hand har Jan Kotschack fått leta i arkiv och friska upp egna och andras minnesbilder av fadern.

Vad Jack själv brukade berätta går däremot inte alltid att lita på, har det visat sig. Berättelsen om sig själv byggde han med en blandning av sanningar, förbättrade sanningar, halvsanningar och direkta lögner. I flera sammanhang, bland annat i ett amerikanskt radioprogram, uppgraderade han sin krigstida befattning från tolk till "sambandsman", ibland hävdade han rentav att han utsågs av Mannerheim själv för att retas med Hitler. För sin son Pelle påstod han sig ha fått medalj av Hitlertyskland "Im namen des Führers".

Också anledningen till att han några veckor efter festen i Salla deserterade från armén har han förskönat. Jan minns själv sin fars historia om hur han råkade i slagsmål med en naziofficer på hotell Adlon i Helsingfors och drämde till honom så han flög genom en spegel. Därefter ska Jack ha flytt tillbaka till sitt regemente, men genast rymt genom latrinhuset till en väntande bonde som med häst och vagn tog honom till en hamn varifrån en båt förde honom till Sundsvall.

Minnesmedaljen från Lapplandsfronten delades på initiativ av marskalk Mannerheim ut till tyska militärer, medan finländska soldater hade rätt att köpa den. Ett exemplar fanns i Jack S. Kotschacks ägo. BILD: PRIVAT

Visserligen hände det att Jack tog till nävarna då och då under krigsåren, men i de protokoll som Jan Kotschack letat fram figurerar ingen tysk officer. Vid ett tillfälle är det bråk om en restaurangnota. Vid ett annat får en finsk löjtnant en käftsmäll för att ha försökt sätta stopp för Jacks otillbörliga kurtis med en lotta.

– Till slut förstod jag att ingenting av det Jack berättat stämde. Jag tycker att han kunde ha berättat sanningen för mig, sin egen son, för vi hade ändå en nära relation. Men i stället berättade han den här skrönan om sin flykt också för mig, säger Jan Kotschack.

I verkligheten kallades Jack ner från Salla efter att den sovjetiska storoffensiven på Karelska näset inletts den 9 juni 1944 och deserterade utanför Viborg kort senare. En nog så dramatisk flykt måste det ha varit också på riktigt, för Jack hade redan gjort ett misslyckat flyktförsök och om han blivit fast en andra gång är risken stor att han hade avrättats. Men med åländsk hjälp kom han så småningom till Sverige där han inledde ett nytt liv.

Omskapade sig själv

Att desertera var naturligtvis förknippat med skam, vilket delvis kan förklara Jacks socialt sett mer godtagbara berättelse. Men unik var han inte, tusentals finländska soldater deserterade, många just i krigets slutskede. Jan Kotschack redogör noggrant för både detaljer och kontext i sin bok.

Kanske var Jack en person som älskade livet så mycket, att han inte kunde låta bli? funderar han nu.

I samband med att Jack Kotschack lämnade kriget lämnade han också Finland, och i praktiken även judendomen. Under sitt liv i Sverige besökte han aldrig synagogan i Stockholm. Och med undantag för några noggrant utvalda anekdoter talade han sällan om kriget. Inte heller antisemitismen i 1930-talets Finland ordade han om, frånsett några giftiga pikar mot sin forna tennisklubbs "arierparagraf".

Jack S. Kotschack var som ung en begåvad idrottsman. Han spelade bandy och ställde upp i friidrottstävlingar, men huvudsporten var tennis. Där hörde han till den nationella eliten. BILD: PRIVAT

Den senare hälften av 1940-talet ägnar han i stället åt att omskapa sig själv i grunden.

I Sverige tar han sig fram som försäljare, affärsman, entreprenör och personlighet i nöjeslivet. Oavsett om det gäller arbetsgivare, kunder eller damer verkar han ha en sällsynt förmåga att prata omkull folk och skapa nätverk. Så snabb och så framgångsrik är hans assimilering att Jörn Donner, som han lär känna i filmbranschen på 1950-talet, efter fyrtio års bekantskap säger att han är nästan helt okunnig om Jacks finländska förflutna.

Men även om Jack omskapar sig själv så är det inte frågan om att polera sin fasad eller smälta in i det nya landet. Tvärtom verkar han fortfarande gilla att framstå som lite enigmatisk. Och som grundandet av piratradiostationen Radio Nord visar, var han inte rädd för att komma på kant med myndigheterna.

Det är också som frontfigur för Radio Nord han är mest ihågkommen i dag. Lyssnarna hann bli riktigt många innan Sveriges riksdag till sist lyckades få verksamheten avslutad.

Barn av en orolig tid

Då Jan Kotschack i dag betraktar sin far mot fonden av hans tid jämför han honom gärna med svindlaren Berl Gutenberg och smugglarkungen Algoth Niska. Alla tre var barn av samma anda: charmiga, försigkomna, välklädda, framgångsrika hos damerna, suspekta i myndigheternas ögon, inte så noga med sanningen ...

Efter sin flykt till Sverige 1944 etablerade sig Jack S. Kotschack så småningom i filmbranschen. Här syns han som producent för filmen Ingen morgondag (1957) byggd på en berättelse av Mika Waltari. BILD: PRIVAT

– De kommer från en orolig tid där det först och främst gällde att tänka på sig själv, säger Jan Kotschack.

Han tänker sig att deras opportunism hittar sin spegelbild i hur små nationer som Sverige och Finland agerade under samma tidsperiod. Inte heller här delas några poäng för sportsligt uppträdande ut, med tanke på hur beredvilligt Sverige försåg Hitlers vapensmedjor med järnmalm och att Finland utelämnade åtta judiska flyktingar.

– Men vilka alternativ hade de egentligen? Inte några väldigt tilltalande, utan det gällde hela tiden att manövrera så bra som möjligt. Jag har nog blivit lite mer förlåtande både mot våra små nationer och mot människorna, när jag tänker på vilken speciell tid de levde i.

Och vad gäller specifikt Jack Kotschack tänker sig Jan att han i något skede blev en fånge i sin egen berättelse.

– Då man börjat berätta på ett visst sätt så är det svårt att ändra sig. Han hade byggt den här myten om vad han hade gjort och hur han hade lämnat kriget. Den var svår att ta sig ur.

Från Salla till Hollywood

Om Jack var traumatiserad av kriget är svårt säga i dag, men Jan håller det för möjligt. Och även om Salomons hemligheter ger svar på vissa av gåtorna kring sin huvudperson förblir en del obesvarade.

BILD: PRIVAT

Skottskadan från vinterkriget – kan den ha varit självförvållad?

Och vad står det egentligen i de handlingar som den svenska säkerhetspolisen vägrar att lämna ut?

Klart är i alla fall att också Sverige med tiden blev för trångt för den extroverte Jack Kotschack.

Slutet av sitt liv tillbringade han i Cannes. Och redan på 1950-talet blev han en stor vän av USA, dit han reste flera gånger och där man kan tänka sig att han andligt sett hörde hemma.

Berättelsen om hans händelserika liv kunde de facto lika gärna ta sin början där, på andra sidan Atlanten. Vi kunde byta ut det uniformerade kramkalaset i Salla mot glamouren i Hollywood där Jack Salomon Kotschack, mannen med det enorma självförtroendet är precis lika hemma.

Vi kan tänka oss hur han på ett cocktailparty kryssar runt bland filmfolk, andra judiska producenter, skådespelare och journalister, unga lycksökare och garvade branschproffs. Med en drink i ena handen minglar han sig med osvikligt väderkorn fram mot festens vackra värdinna.

Nej, Tölöpojken är sannerligen inte bortkommen och snart har han krokat armen om henne, precis som han gjorde med Unteroffizier Klimann i Salla 16 år tidigare.

Också från detta senare tillfället finns en bild bevarad. Båda två skrattar, som om de kände varandra sen länge. Den vackra damen går att identifiera som Marilyn Monroe.