Säpo, sanningen och nutidshistorien

 

På Riksarkivet i Marieberg finns 12 volymer i Jack Kotschacks arkiv. Det är jag som har skänkt hela samlingen dokument, efter att 2009 ha publicerat boken Stick iväg, Jack! om min far och den s k piratradiostationen Radio Nord, som sände radio från internationellt vatten i utkanten av Stockholms skärgård under 16 månader 1961-62. Det är i detta sammanhang viktigt att komma ihåg att dessa sändningar inte var illegala enligt svensk lag.

Anledningen till att denna samling dokument finns på Riksarkivet är givetvis att detta är nutidshistoria, politiskt och populärkulturellt.

När jag började researchen för min nya bok Salomons hemligheter så ville jag skaffa mig hela bilden kring min far. I detta ingår vad som finns om honom i Säpo:s arkiv.
Redan 2018 stötte jag på motstånd. Jag skulle inte få se handlingar som tillkommit efter den 31 december 1948. Jag överklagade till Kammarrätten som även den konstaterade att sekretess gällde för handlingarna, enligt OSL 18 kap. 2§. 

***

Tre professorer som kommenterat. Wilhelm Agrell (överst t v),
Janne Flyghed (överst t h) och Dennis Töllborg (nederst).

Efter detta vände jag mig till tre professorer för att få deras kommentarer. Alla tre har de sysslat med frågor som rör underrättelseverksamhet och sekretess.
Den förste som svarade var Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Han skrev den 16 oktober 2018:

japp, så är det. jag har skrikit så länge att ingen längre lyssnar (...) om det fullständigt absurda i att ha en sekretessregel som inte är till tiden bestämd, utan som de facto förlängs med ett år i taget, och som utesluter varje form av förändring.

men ingen lyssnade, då som nu. godis är trots allt gott.

jag gjorde mitt bästa, och tog ensam fajten och betalar ensam priset. det är ju också ett val som några bär ansvar för. (...)
1948 är det centrala datumet då säpo åter gick i full funktion, efter pragkuppen. jag har skrivit många böcker om det du frågar efter, men i ett land befolkat av charlataner och ostron, är inte så många läskunniga.

Töllborg menade att många andra forskare varit alldeles för lama och fega, och för detta belönats med professorstitlar och forskningsbidrag. Själv kände han sig utfrusen för att han bråkat så mycket.
Någon månad senare, den 14 november 2018, får jag svar från Janne Flyghed, professor i kriminologi vid Stockholms universitet.

Känner igen den avslutande formuleringen om att uppgifterna på något sätt skulle kunna hota att SÄPOs arbetsmetoder avslöjas, vilket jag tycker inte riktigt är ett hållbart skäl för så här gamla uppgifter, och det där med att det på något sätt skulle kunna försvåra SÄPOs arbete mot terrorism blir bara fånigt.
Jag ställer också detta i relation till hur mycket som redan avslöjats av deras metoder i säkerhetstjänstkommissionens omfattande rapport som utkom med sina läsvärda 3300 sidor i slutet av 2003 och som behandlar tiden från 1945 och fram tills kommissionen avlämnade sitt betänkande. 
Skulle ha viss förståelse för argumentet om det gällde färskare uppgifter. Möjligen vill de inte att det framkommer vilka organisationer de eventuellt kan ha samarbetat, såna avslöjanden - oavsett vad uppgifterna nu gäller - kan försvåra framtida samarbete, dvs att det framkommer vilka som lämnat uppgifter. Men återigen, det är huvudsakligen gamla uppgifter. (...)
Har du själv någon spekulation om vad det skulle kunna vara som är så känsligt, eller är det bara säkerhetspolisens klassiska uppfattning: bättre lämna ut för lite än för mycket?
Inte mycket jag kunde hjälpa dig med, men lycka till i ditt fortsatta letande.

Samma dag får jag också svar från Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet.

Det är så här det brukar se ut. Du får alltså se delar av akten efter 1949 men inte allt. Min gissning är att det du får se huvudsakligen är pressklipp och liknande.

Sekretesspraxis har skärpts under senare år, även om ingen officiellt säger detta, och det leder i många fall till frågor om vad som fortfarande kan vara hemligt. Rent allmänt skyddar Säpo i dessa sammanhang identiteten på egen personal, men också på informatörer och personer som på eget i initiativ lämnat uppgifter. 

Man skyddar också allt som rör Säpos kontakter med utländska myndigheter och vissa svenska försvarsmyndigheter. Illegala radiostationer hade Säpo ett gott öga till sedan krigsåren, i bakgrunden fanns misstanken att "trivial" piratradiosändning kunde vara täckmantel för något annat i ett beredskaps- eller krigsläge.

***

Det senaste avslaget från Arninge. Samma gamla formuleringar.

Nu när jag återigen har fått avslag från Säpos arkiv i Arninge så har jag ännu en gång tvingats överklaga till Kammarrätten. Denna inlaga är daterad i morgon, den 3 maj, 2021.

Här är jag mer konkret än jag någonsin tidigare varit och skriver så här:

I boken om min far och Radio Nord publicerade jag bland annat, för första gången, ett brev mellan Sveriges Radios styrelseordförande Per Eckerberg och statsminister Tage Erlander, daterat den 21 april 1961. Eckerberg kallar här min far ”en skum finsk flykting”.

Jag undrade länge över denna beteckning på Radio Nords direktör.

Nu har jag skrivit en ny bok om min far, där jag noggrant gått igenom hans liv från slutet av 1930-talet och fram till mitten av 1950-talet. Boken heter Salomons hemligheter.

När jag gjorde efterforskningar för denna bok visade det sig att det inte bara var min far som hade hemligheter.

Ända från 1941 och genom hela krigstiden var han i Sverige bevakad av den hemliga allmänna säkerhetstjänsten. Högst politiskt ansvarig för denna var socialminister Gustav Möller, och hans statssekreterare var just Tage Erlander. Till råga på allt hämtades Per Eckerberg till samma departement 1943.

Det är inte orimligt att tro att när Eckerberg och Erlander 1961 diskuterar Jack Kotschack så har de bakomkunskaper som bottnar i deras tid på socialdepartementet, och den krigstida bevakningen av icke-svenskar.

Det är mot denna bakgrund jag ansökt om att få ta del av Säkerhetspolisens material om min far på 1960-talet. Vad som än finns så är det en viktig komplettering av historien som jag har beskrivit den ovan.

De avslag som jag fått i denna sak gör att jag inte kan undgå misstanken att tjänstemän på Riksarkivet skyddar politiker och kanske inte hela rumsrena åtgärder mot min far. Alternativet är att Sverige och främmande makt under 1960-talet haft kontakt om Radio Nord, och att relationen till främmande makt skulle äventyras vid ett utlämnande av dokument.

Ett slentrianmässigt hänvisande till ”Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terrorbrott” imponerar inte på mig, framför allt inte när det gäller 60 år gamla uppgifter.

Om avsikten med att hemlighålla uppgifterna i Jack Kotschacks akt är att man inte vill avslöja detaljer i Säkerhetspolisens arbete/spaningar så anser jag att uppgifter av den karaktären, t ex telefonavlyssning, kan ”maskas” i akten, och att övriga uppgifter lämnas ut. Jag begär alltså att varje enskild uppgift i akten prövas separat för sig enligt gällande offentlighetsprincip.

***

Mitt hopp står nu - ännu en gång - till juristerna på Kammarrätten i Stockholm. Jag hoppas att de kan ha kurage, och lagstöd, för att tvinga arkivtjänstemännen i Arninge att släppa pappren om min far. Efter 60 år är det dags att få hela historien klarlagd.